fredag 4 november 2016

Sista gången


När jag var 18 år gammal började jag röka. Det hela började oskyldigt, jag tyckte det var ganska vidrigt, men jag fortsatte och det blev "gott". Till slut var jag rökare. I år är det åtta år sedan. År 2014 slutade jag röka, i ett halvår. Sedan hamnade jag på fest med groggen i ena handen och ciggen i den andra. Fast, igen. 

Så för ett tag sedan fick jag nog och skrev upp ett slutdatum i min kalender. Min hals var helt igenkorkad, spänningshuvudvärken konstant och tröttheten total. Andningen var hemsk, hostan outhärdlig, plånboken tom för jämnan. Oron total för om jag verkligen hade råd med cigg om jag var tvungen att köpa mat. Det är sjukt! Cigg före käk, beroende före överlevnad. Jag skojar inte, vissa dagar kunde jag skippa lunchen, leva på kaffe och cigg till klockan 19-20 på kvällen. Kom igen? Och det här ständiga tvånget att alltid lämna det jag sysslade med för stunden, om det så var plugg, spel tillsammans med vänner eller en vanlig konversation, bara för att få röka. För att få suga in gift i lungorna! Ciggen må vara en social aktivitet för de som "är med i klubben", men den är även extremt asocial när saker och ting får stå åt sidan för de där minuterna det tar att röka upp en. Hemskt. 

Idag är jag inne på dag fyra efter mitt rökstopp. Hittills har jag faktiskt inte haft en enda outhärdlig dag, då sägs ändå dag två och tre vara de absolut värsta. Nu snusar jag visserligen, för att ta ut olika aspekter i olika takt; först skall jag få bort vanan att tända, lyfta och röka ciggen, steg två är att utrota nikotinberoendet. Sist var nikotinberoendet mitt absolut minsta problem, det gick faktiskt förbi mig utan att jag ens märkte det. Den absolut tuffaste utmaningen för mig år 2014 var att bli av med vanan som satt i händerna, snuset skippade jag efter inte ens en vecka och det rörde mig inte i ryggen. 

Anledningen till att det går så bra, peppar peppar ta i trä, är förmodligen för att jag tröttnade så brutalt. Dessutom är det en helvetes fin motivation att faktiskt ha styrkan att stå emot och att majoriteten av tiden inte ens fundera på ciggen eller ha ett sug efter den. Enligt mig själv har jag gjort enorma framsteg på bara dessa dagar och kan inte se hur detta skulle kunna vända till det negativa. Mitt absoluta bevis på att jag verkligen, verkligen vill och kan fick jag idag då jag utan några som helst problem kunde stå bredvid rökare utan att ens vilja tända en själv. Jag känner mig så jävla stark! Så otroligt stark! Och fri! 

Det här är sista gången jag slutar röka, och det känns underbart. Det är viktigt att tro på sig själv när ingen annan gör det, och jag tror mer på mig själv än någonsin! <3 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar