Inget skämt

Det blåser omkring 25 s/m på ön idag. Jag älskar den här ön, men inte idag. Skulle öppna balkongdörren för att ta en Pepsi förut - flög med och var övertygad om att det var slutet på mitt liv, att jag skulle flyga över balkongräcket. Jag flög alltså med dörren ut och sträckte armen på köpet. Såg min tid på jorden passera i revy. 

Omkring tio timmar senare skall jag gå ut igen för att hämta ytterligare en Pepsi (beroende much) bara för att upptäcka att hälften ligger på grannens altan. Plattan har vält över kanten. Henke fick gå ut på pepsijakt, för jag går fan inte ut i det här vädret. Precis utanför mitt fönster står gatulyktan och vajar. Skulle inte förvåna mig om fönstren rök med inatt.

Och just ja, det snöar också. Varför inte liksom? Lika bra att få allt på en gång. Snö i 25 s/m i ansiktet är lika med smärta...

Trevlig kväll på er! <3 

Min kropp. Min jävla kropp.

Minus 30-40kg, men hur? Min jävla kropp!

Jag sitter och funderar på nyårslöften, sådana som är till för att brytas, men för en gångs skull kanske faktiskt kan hållas. År 2014 var det att sluta röka. Nu gick det åt helvete den här gången också - en överraskning för mig eftersom allt kändes så jävla bra - så det är ett som gäller inför 2017. Den första januari får det fan vara nog! 

Men så har jag även tänkt mycket på allt kring min kropp. Egentligen - vad jag själv upplevt - mår jag inte rent fysiskt dåligt i min kropp. Jag har ungefär samma flås i Visbys backar som mina normalstora vänner och klarar mig som alla andra i vardagen. Mitt problem är det psykiska. Jag vill kunna gå in i en klädbutik och köpa den där fina toppen och de där underbart snygga jeansen, eller äta godis inför folk utan att skämmas. Kunna se klok ut i den där jackan som jag vill köpa men inte riktigt kan knäppa. Kunna bära oversize-tröjor utan att se ut som ett tält på två ben. I mitt liv finns det ingenting som ger mig mer ångest än en provhytt - jag vet aldrig om jag skall gå ut med ett leende på läpparna eller bryta ihop (oftast det senare). Jag vill bara vara bekväm! Inte vara rädd eller känna mig exkluderad! 

Jag har varit smal (normalstor) en enda gång i mitt liv och det var när ätstörningarna smög sig in i mitt liv. Dit vill jag aldrig mer igen, aldrig! Jag vägrar räkna kalorier, lägga mig hungrig för att sova eller äta lunch/middag på en assiett. Så hur i helvete skall jag lyckas med detta?! 

Mitt mål är att gå ned 30-40kg i vikt. Just nu kan jag inte ens se mig själv gå ned 10kg. Min kropp gillar inte att gå ned i vikt. Jag kan gå en mil om dagen i fem veckor, äta normalt och ändå inte tappa ett endaste litet jävla kilo! Det här är så svårt för mig att förstå; vad gör jag för fel? Eller är det min kropp som helt enkelt inte fungerar som den "ska"? Kan inte alla gå ned i vikt? 

Utöver det faktum att jag, uppenbarligen, har sjukt svårt att gå ned i vikt förstår jag inte hur i helvete jag ens blivit tjock. Visst, när jag var yngre käkade jag en hel del onyttigheter och brydde mig ärligt inte så mycket; men nu? Jag äter normalt; frukost, lunch, middag. Ibland äter jag godis (ytterst sällan!), men oftast är jag nöjd med några oliver, kanske lite nötter eller en frukt när sötsuget sätter in. 

Jag står handfallen här. Har ingen aning om hur detta skall gå till. Är egentligen inte ens motiverad, eftersom det känns snudd på omöjligt. Samtidigt vill jag inte vara en tjockis for life. Jag vill inte. Tanken får det att svida bakom ögonlocken och ångesten smyger sig på. Jag är så JÄVLA trött på min JÄVLA kropp, men jag vet verkligen inte vad fan jag skall ta mig till... 

Helvete. 

Jag startar en ny kategori: "En viktresa". Skall göra allt i min väg för att komma till botten med detta, för jag vill verkligen leva ett lyckligt liv. Om jag så skall lägga mig under kniven eller gå genom sjukvården på något vis. Är så trött på detta, det gör verkligen ont i hela mig när jag skriver detta inlägg och tårarna är inte långt bort. Jag hoppas verkligen på att kunna utöka denna kategori, för nu känns det som rock bottom... 

Helvete, helvete, helvete. 

Sista gången

När jag var 18 år gammal började jag röka. Det hela började oskyldigt, jag tyckte det var ganska vidrigt, men jag fortsatte och det blev "gott". Till slut var jag rökare. I år är det åtta år sedan. År 2014 slutade jag röka, i ett halvår. Sedan hamnade jag på fest med groggen i ena handen och ciggen i den andra. Fast, igen. 

Så för ett tag sedan fick jag nog och skrev upp ett slutdatum i min kalender. Min hals var helt igenkorkad, spänningshuvudvärken konstant och tröttheten total. Andningen var hemsk, hostan outhärdlig, plånboken tom för jämnan. Oron total för om jag verkligen hade råd med cigg om jag var tvungen att köpa mat. Det är sjukt! Cigg före käk, beroende före överlevnad. Jag skojar inte, vissa dagar kunde jag skippa lunchen, leva på kaffe och cigg till klockan 19-20 på kvällen. Kom igen? Och det här ständiga tvånget att alltid lämna det jag sysslade med för stunden, om det så var plugg, spel tillsammans med vänner eller en vanlig konversation, bara för att få röka. För att få suga in gift i lungorna! Ciggen må vara en social aktivitet för de som "är med i klubben", men den är även extremt asocial när saker och ting får stå åt sidan för de där minuterna det tar att röka upp en. Hemskt. 

Idag är jag inne på dag fyra efter mitt rökstopp. Hittills har jag faktiskt inte haft en enda outhärdlig dag, då sägs ändå dag två och tre vara de absolut värsta. Nu snusar jag visserligen, för att ta ut olika aspekter i olika takt; först skall jag få bort vanan att tända, lyfta och röka ciggen, steg två är att utrota nikotinberoendet. Sist var nikotinberoendet mitt absolut minsta problem, det gick faktiskt förbi mig utan att jag ens märkte det. Den absolut tuffaste utmaningen för mig år 2014 var att bli av med vanan som satt i händerna, snuset skippade jag efter inte ens en vecka och det rörde mig inte i ryggen. 

Anledningen till att det går så bra, peppar peppar ta i trä, är förmodligen för att jag tröttnade så brutalt. Dessutom är det en helvetes fin motivation att faktiskt ha styrkan att stå emot och att majoriteten av tiden inte ens fundera på ciggen eller ha ett sug efter den. Enligt mig själv har jag gjort enorma framsteg på bara dessa dagar och kan inte se hur detta skulle kunna vända till det negativa. Mitt absoluta bevis på att jag verkligen, verkligen vill och kan fick jag idag då jag utan några som helst problem kunde stå bredvid rökare utan att ens vilja tända en själv. Jag känner mig så jävla stark! Så otroligt stark! Och fri! 

Det här är sista gången jag slutar röka, och det känns underbart. Det är viktigt att tro på sig själv när ingen annan gör det, och jag tror mer på mig själv än någonsin! <3